Jag skulle gå av bussen, en alldeles för varm 425X som precis stannat vid Gustavsbergs centrum. Jag låter de andra människorna gå av före mig för jag vill inte vara i vägen för dem. De verkar så stressade.
Jag tittar ner på golvet och ser något som ser ut som ett busskortfodral. Det är geggigt och flera kladdiga vinterkängor, som skyndar sig av bussen, hinner trampa på fodralet innan jag tar min plats och böjer mig ned för att plocka upp det. Jag går av bussen och öppnar fodralet för att se vad som finns i. Precis som jag anade var det någon som hade tappat sitt busskort. På baksidan läser jag "Olivia Jenssen", skrivet med en barnslig handstil.
Jag söker på eniro efter Jenssen-familjer från Nacka/Värmdö och det finns bara en som stavas med två s. Jag ringer upp och hade kommer rätt. Den tioåriga dottern i familjen hette Olivia.
På kvällen när jag skulle somna kände jag mig så glad. Jag hade hjälpt en annan människa. Jag hade gjort någon annan glad.
Det här låter kanske lite klyschigt, men jag tror att den här världen behöver mer hjälpsamhet. Det behövs fler människor som vill hjälpa andra och faktiskt gör det. Det finns alldeles för många som tänker i andra banor. Människor som inte orkar bry sig. Människor som tar busskortet själv.
